Personakt Antavla

Johan "Jan-Erik" Erik Schyberg

Bruksarbetare och saltpetersjudare, sedan skomakare och saltpetersjudare. Blev 85 år.

Far:VII:109 Pehr Schyberg (1767 - )
Mor:VII:110 Anna Maja Abrahamsdotter-Schyberg (1782 - )

Född:1804-09-12 Skäfvid-åsen, Viby förs., Örebro 1)
Bosatt:Nytorp, Finnängen, Eriksbergs Gods, Björkviks församling, Nyköpings län 1)Jämte skomakeriet utförde han saltpetersjudning i trakten, biträdd av sina äldre söner.
Bosatt:omkring 1875 Hagstugan, Ändebol, St. Malm församling 1)
Död:1890-07-08 1)

Äktenskap med Sara Lisa Allard-Schyberg (1802 - 1876)

Vigsel:1827-09-16 Askers församling 1)

Barn:
Maria Carolina Schyberg-Bjurelius (1830 - 1901)
Karl Fredik Schyberg (1834 - 1905)
Per-Erik Schyberg (1835 - 1929)
Vilhelm Schyberg (1837 - 1921)
Eva Charlotta Schyberg-Jansson (1838 - 1904)
Johan Frans Schyberg (1851 - 1934)

Noteringar

I ungdomen arbetare på Brevens bruk, Askers församling, samt saltpetersjudare, senare även skomakare.

Då i ett samkväm något berättats, som kanske haft säreget händelseförlopp, eller någon, kanske snärjande, fråga direkt blivit framställd, så kunde Jan-Erik kvickt börja sitt inlägg på följande sätt: "Den där berättelsen erinerar mig om" eller " den där frågan komme rmig att tänka på", och så följde någon av hans paschaser. En av dem var historien om Motvall och hans kärring, vilka icke kunde komma sams om, huruvida något var klippt eller skuret. Historien slutade med att, då Motvall gått ned sig i ett kärr, så ropade gumman till honom, medan han fortsatte att sjunka: "Var lugn du Jon, ja' är här jag!" I minnet av en tidigare hållen dispyt besvarade han då efter en stund detta tillrop med att sticka upp en hand och klippa med fingrarna.

När man i ett sällskap hade samtalat om en oväntad hastig vändning till det bättre i en persons sjukdom, så var det någon, som nog så tanklöst frågade: "Men hur gick det till?" Jan-Erik svarade då genast: "Hur det gick till?" Den frågan påminner mig om bondhustrun, som smakade på det nykärnade smöret. Saken var den, att någonstans ute i bygden hade en bondhustru nyss kärnat smör. Och då ville hon, sin vana trogen, även smaka på smöret. Det gjorde hon också. Men därvid använde hon en vass kniv och bar sig så illa och dumt åt, att hon råkade skära upp ena mungipan. I detsamma fick hon besök av en kvinna från granngården, och följande korta samtal uppstod:
"Hur är det fatt med dej?"
"Jo, det kan du väl märka. Jag har råkat ut för olyckan att skära upp mungipan."
"Men hur gick det till?"
"Jo", svarade vår bondfru, "det kan du strax få se." Och så skar hon upp även den andra mungipan.

Här skall emellertid återgivats ett par händelser, som i stället berättats om Jan-Erik. Den andra i ordningen kan sägas vara en folklivsskildring från en tid, då mången fann det bäst att ta tättsskipningen i egen hand.

1) Vid en marknad eller annan stor folksamling kunde man icke komma till rätta med och få bukt på några slagkämpar. Då steg Jan-Erik fram och ropade: "Håll er stilla, ty annars" fortsatte han, höjande båda armarna, "så skall jag visa Er, att här finns talg!" Och därvid slog han de båda knutna nävarna så hårt mot sitt bröst, att det gav genljud. Hans aktivitet visade sig få den verkan, som åsyftades med densamma. Händelsen gav emellertid upphov till följande ordstäv, som blev vanligt på trakten: "Här finns talg, sa' mäster Schyberg." Likväl var han nog ej ensam om att betrakta talgen som källan och ursprunget till styrka och dådlystnad. Ty man kan erinera sig det gamla svordomsuttrycket: "Djädrar i min talg!" Det torde till och med vara vetenskapligt rikligt, att för en kraftutveckling åtgår bränsle.

2) När Jan-Erik behövde skaffa läder till sitt skomakeri, så for han med häst och vagn till Nyköping för att göra inköp. Vid några av dessa stadsresor gjorde dottern Carolina honom sällskap. En gång besökte han på hemvägen gästgiverigården vid Betna för att där få någon traktering. Dottern stannade då kvar ute på gården för att vakta vagnen och dess dyrbara last. Så kom där en man och helt enkelt sköt över läderpacken till en annan vagn. Carolina blev kvick med att underätta sin far om det inträffade, och de flyttade tillbaks packen till den rätta vagnen. När de sedan åter trädde in i gästgivaregårdens stora sal, syntes tjuven först icke till. Men så märkte de, att han gått in i en kammare, där han satt nedhukad och snarkade och låtsades sova. Jan-Erik ropade då halvsjungande till honom: "Säla äro de, som sova sött!""Men", tillade han med höjd röst, "skålmar de som blunda!" Så drämde han till snarkaren med ett ordentligt knytnävesslag i ryggtavlan. Och därmed var den händelsen utagerad inför många åsyna vittnen, och vad beträffar slutet av densamma.

Slutlöigen ska omnämnas följande, som visar huru Jan-Erik kunde undvika att komma med i en stor olycka.

En gång i början av 1880-talet tillkännagavs i tidnigsnotiser, att Kristina Nilsson skulle på angiven tid uppträda på en av Grand Hôtels balkonger och sjunga för almänheten. Då Jan-Erik just var på besök i Stockholm, gav han sig iväg ut på egen hand för att få se och höra den världsberömda sångerskan. Det var vid detta tillfälle den stora olyckan inträffade, att i folkträngseln på gatorna utanför hotellet många blev svårt skadade och några rent av ihjältrampade. Jan-Erik kom emellertid hem välbehållen och på förut utlovat klockslag. När han tillfrågades, hur han burit sig åt för att klara sig i folkträngseln, svarade han: "Jo, då jag märkte, att det blev alldeles för trångt på gatan och jag fruktade, att det kunde gå illa, så steg jag in på Grand Hôtel och beställde fram lite traktering."


Källor

1)Manfred Westerblom