Personakt Antavla

ERIC Ericsson Hjerpe

Blev högst 72 år.

Far:ERIK Persson (1673 - 1739)
Mor:KIERSTIN Mattsdotter (1671 - 1740)

Född:1718 TjärnTjärn 1
Död:1790 Jörn, Ullbergsträsk

Äktenskap med Greta Ullrika Jansdotter

Vigsel:1738

Barn:
ERIK Eriksson (1745 - 1791)
STINA Eriksdotter (1748 - )

Barn med KERSTIN Johansdotter (1710 - 1753)

Barn:
JOHAN Eriksson Lindskog (1746 - 1803)

Sambo med KARIN Persdotter (1723 - 1800)


Noteringar

Soldat nr. 54 och nybyggare i Ullbergsträsk, Jörn

Info från träd av Maria Lundmark
Kort historik om byn Ullbergsträsk

Byn hette mycket tidigt Olfsträsk eller Ulfsträsk. Trakten utnyttjades av jägarfolk, som fiskade och jagade, grävde fångstgropar eller satte
ut snaror. Under 1500-talet utnyttjades sjöns rikedom på fisk. Kustbönderna kom på våren vid issmältningen och stannade till
midsommar. Den torkade fisk de fångat fick de erlägga skatt för. De första kända nybyggarna hette Erik Jönsson och hans son Jöns
Ersson från Skellefteå, Drängsmark. De bosatte sig vid sjön och ån omkring 1630. År 1756 kom Erik Eriksson Hierpe. Han hade varit soldat och
uthärdat slaget vid Villmanstrand 1741 samt bevakat de oroliga dalmasarna 1743. Från 1756 har byn haft fast befolkning. (källa: www.skelleftea.org/forening/ullberg/index.htm)

Läs mer om slaget vid Willmanstrand på min hemsida under historier!

Erik Erikssons Hjerpes son Olof Eriksson 1760-1833 (Johan Eriksson Lindskogs halvbror), föddes i Glommersträsk och gifte sig med arsenikmörderskan Martha Larsdotter.

Läs mer om giftmordet på min hemsida under historier!

Ur Christer Edenfjords arbetsmaterial:
Rote No 54 Kroksjön eller Gummark i Skellefteå kompani. Han inbyttes i rotan 12 april 1738, 20 år gammal och blev gift. För honom blev soldattjänsten ganska lång. Han blev kvar i tjänsten och i G M ända till 10 december 1752, men fick då avsked.(SBS-95)

SOLDATEN HIERPE OCH KRIGEN Västerbottens regemente under Fredrik 1, 1720 - 1762 Skellefteå kompan

Soldat Erik Eriksson-Hierpe Antagen 1738-12-10 Till Utbytt 1739: 21år 1 1/2 år tj,år. Wästerbottning gift, commenderad till Finland 1739-09-25. Rulla uppå det manskap af Kongl.Västerbottens Regemente som äro siuka i siukhusen jämte deras siukvagtare komma att blifva qvar här i Stockholm, undertecknat Stockholm 1 december 1742: siuk. Blifvit qvar här och hörer till siukhuset på Södermalm i Secretair Suldans (?) gård, undertecknat Stockholm 18 december 1742, siuk. 26 år 7 tj, -år. Wb. 1748: 30 år 11 tj, -år. gift Wb. Erik Eriksson blev antagen år 1738, soldat rote 54 ( Kroksjön ). År 1752 utbyttes Hierpe mot Mårten Andersson som soldat. Från år 1753 fanns han skriven på Drängsmark nr 1, fram till flytten till Ullbergsträsk 1756 eller 1757.

TIDIG HISTORIK FRÅN ULLBERGSTRÄSK ( BÖNDER OCH GÅRDAR I SKELLEFTEÅ SOCKEN )

Olof Andersson Finne brukade ett nybygge 1636-1638. Det fanns ingen odlad jord. Granbergsträsket var ett fjällträsk från 1553 och brukades av bönder i Bodan och Medle. År 1610 brukades fjällträsket av en bonde i Lund. Senare samma år beskriver bönderna sjön som öde. Men sjön brukades ännu 1617. Soldaten Hierpe och kriget ( Ur boken: Ullbergsträsk ) År 1755 insynades Ullbergsträsk nr 2 av knekten Eric Ericsson Hierpe, Han var soldat i rote 54.han, hustru nr 2 samt alla barnen bosatte sig i nybygget 1756. De bosatte sig på första insyningen som låg väster om nr 2. Det berättas att Hierpe deltog i Hattarnas ryska krig 1741-1742. Han skulle bl.a. ha varit med vid slaget vid Villmarstrand 1741-08-20. Ryssarna anföll med 11.000 man mot gränsfästningen Villmarstrand vid Saima, som försvarades av blott 1.100 man. Och den styrka på 4000 man under generalmajor Carl Hendrik Wrangel skyndade till stadens undsättning, men blev slagna efter några timmars strid. trots enstaka regementens tapperhet. i den ojämna kampen Västerbottens regemente utmärkte sig särskilt, trots att det förlorade de alla oficerare utom en fänrik, höll ihop och gav eld åt två håll, tills de överlevande marscherade bort i samlad tropp. I det svenska huvudkvarteret i Fredrikshamn sammandrogs 23.000 svenskar och finnar. Den 19 november ryckte de över gränsen och trängde långt in i Ryssland. Detta lät sig göras för Ryssland var i krig med Turkiet. P.g.a oenighet och vankelmod inom officerskåren blev det inget framgångsrikt krig och därför stillestånd, 6 december drog de sig tillbaka över gränsen. Vapenvilan uppsades i februari 1742 av Ryssarna. Den svenska armen var då försvagad av sjukdom som härjade i de dåliga vinterkvarteren. Mannarna hade länge fått ligga i jordkulor där kläderna möglade och ruttnade på kroppen och med dålig och otillräcklig mat. Även hemlängtan härjade ! Ryssarna anföll Karelen med eld och svärd med några tusen man. Men mottogs av allmogen under befäl av Karolinen och landshövdingen Stiernstedt så besöket blev kort. 1742-08-24 undertecknades kapitulationen i Helsingfors. Endast en tredjedel av den svenska armen återkom. De flesta hade dött av sjukdom eller svält. Sen var det lungt tills Hattregeringen började rusta för Pommerska kriget 1757-60. Sverige förband sig att delta med 20.000 man. Detta krig kostade Sverige 30-40.000 man i deras bästa ålder. Många soldater som mindes ryska kriget 1741-42 gjorde vad som helst för att slippa gå ut Eric Ericsson Hjerpe insynade Ullbergsträsk 2, 1755. Året efter insynade Per Israelsson Käck Glommersträsk 1, 1756. Käck var från Rönnbäcken. Käcks svåger tänkte också bli nybyggare men han inte utan kom till Pommern där han stupade i Fehrbellin 1758. De knektar som blev nybyggare slapp knekttjänst och fick fribrev d.v.s frihet från skatt. 1749 års Kungl reglemente föreskriver endast 15 skatte fria år för de nybyggare, som ville slå sig ner i vildmarken. Man skulle ju tro att 15 skattefria år eller mer skulle locka många till vildmarken men i verkligheten var det så att yttre omständigheter drev folk in i landet De första som bebodde inlandet var finnar som inte fick bo alltför nära kustbönderna.Sen kom knektar som upplevt hemska krig ( Hieerpen, Käcken ) eller som kasserats vid mönstring ( t.ex Nils Nilsson Tysk, Jon Larsson kallad Jonas Västerbottning ) Under Nasafjällstiden lockades knektar med 30 frihetsår och andra förmåner. dessutom ersättning utförda körslor för bruket. Efter brukets stängning Flyttade alla utom prästerna till kusten igen. De 15 skattefria åren visade sig vara för kort tid. Efter särskild ansökan kunde tiden förlängas med 5-10 år. Om Hierpe berättas det emellertid att han antigen lyckades köpa sig fri eller fick en dräng att gå ut i sitt ställe. I fredstid var knektsysslan eftersökt för den gav fast utkomst. Hierpe blev förmodligen nybyggare för att han lidit nog under Hattarnas krig 1741-1743. Han var en duktig fiskare och jägare. Efter hemkomsten från kriget blev han kommenderad till Falun för vakthållning över oroliga dalkarlar.

FAMILJEN HIERPES ANKOMST TILL ULLBERGSTRÄSK ( Ur boken: Granberg )

Året var 1756. Uppe på Granbergsbacken hördes vindens sus den smekte sig fram mellan trädens yviga grenar. Allt gick sin gilla gång, och förutom samer eller andra kringresande människor, hade backen inte skådat mänskligt liv sedan urminnes tider. Fåglarna satt i träden och kvittrade, helt omedvetna om att cirka en mil därifrån höll en familj, efter en strapatsrik färd, på att närma sig den plats som sedemera skulle komma att kallas Ullbergsträsk. Familjefadern hade tidigare rekognocerat i trakten, så han var väl hemmastadd i terrängen. Hustrun verkade vid en närmare anblick vara ganska sliten, där hon gick och höll familjens yngsta barn i famnen. Deras ankomst till Ullbergsträsk skulle inom nära framtid innebära att den "eviga tystnaden" i Granberg kom att brytas. Den lilla pojken som hustrun höll i sin famn var nämligen den man som sedermera blev den förste nybyggaren i vår by

. NYBYGGAREN HIERPE ( Ur boken: Ullbergsträsk )

Eric Ericsson Hierpe kom på våren på skaren dragande en kälke med sina tillhörigheter. Eftersom han tidigare kanske varit bosatt i Drängsmark, hade han troligen följt med på fiskefärder till Olfsträsket eller åtminstone hört andra berätta om det. Det kunde alltså vara en bekant bygd han kom till år 1755 eller 1756. Efter framkomsten byggde han sig en riskoja att bo i första sommaren medan han ensam timrade en stuga och ett fähus. Våren därpå flyttade hela familjen (1756 eller 1757). Han var då ca 38 år och gift 2:a gången, 3 barn hade han med sig från 1:a giftet. En samtida berättar soldaten Nils Nilsson Tysk från Storkåge och Per Israelsson Käcks (Glommersträsk) styvson Jon Larsson, blev kasserade vid generalmönstring 1768. Tysk var för kort och Jon hade borta en bit av vänster tumme. De förlorade sina soldattorp och soldatlöner och tvingades flytta till inlandet. Nils Nilsson Tysks son länsmanen Anders Nilsson Myrenius har berättat om sin fars resa från Storkåge över Ullbergsträsk till Myrträsk. Efter förberedelser verkställs flyttningen våren 1769. Före det var Tysk och Jon Larsson dit och timrade stuga och fähus. Midsommarveckan samma år verkställdes flyttningen. Vid framkomsten stod dock allt som behövdes till husens kompletterande i skogen och växte, varför även mycket arbete i den vägen var att göra. Allt som ej behövdes såldes före flytten. Jon och Tysk gjorde resan med var sin gammal märr och storsläde, familj och boskap. Andra dagen kom de till Stavaträsk, sen 4 mil genom skog och mark till Ullbergsträsk. Där tog Hjerpe vänligt emot dem. Hjerpe hade 1756 kommit till Ullbergsträsk. Hjerpe blev bjuden på brännvin av sina gäster. Han blev rörd och sade att om Tysk någon gång skulle komma i trångmål och nöd på sitt nybygge. skulle han få komma. Han skulle inte gå ohulpen dörren förbi. När Hjerpe anlänt till nybygget infann sig hungern. Hustru Karin satte genast på en gryta med vatten och Hjerpe steg ut på en flotte som han byggt tidigare och drog snabbt upp ett kok abborre som blev deras första mål mat i nybygget. Hjerpe som ensam timrade sin stuga , hade sitt timmer nere på sjön för att bila det. Det året rev sjön ovanligt tidigt och timret kom i vattnet och drev österut. Det hittades vid Karludden. Att dra hem det igen blev ett drygt arbete men han hann trots allt bygga sin stuga, som låg 20 m från sjön. Hierpes första hustru finns ej omnämnd i kyrkböckerna. Mem vi vet att han gifte sig första gången 1738 och fick tre barn i det äktenskapet. En av byborna, Albin Lundmark hade ett otroligt gott minne. Han påstod att den första hustrun hette Greta Ullrika Jonsdotter från Rättvik. Dessutom sa han att Hierpe varit bergsman. Vad som är sant vet vi inte. Att kontrollera uppgifterna är nästa helt uteslutet. Men otroligt är det inte att Hierpe gifte sig med en dalkulla 1739 och tagit värvning samma år. varit i kriget 1741-42, vaktat oroliga dalkarlar 1743, blivit hemförlovad, prövat bergsmansyrket men så småningom återvänt till Västerbotten. ( Ur boken Granberg sägs att Hierpes första fru hette Johansdotter och var från Långträsk, Burträsk ). På ålderns höst (61 år) insynade Hierpe ännu ett nybygge till i Jäckvik eller Forsnäs. Han hade föravsikt att flytta dit senare. Första gången han var dit upp hade han drängen och blivande mågen Erik Hindersson med sig. De åkte på vårskaren och lyckades under jakt- och fisketuren vid Hornnavan att skjuta en liten björn, som deras hund drivit upp i ett träd. Under nästa vårresa upp till nybygget blev gubben sjuk och drängen fick göra en liten kälke, som han drog hem gubben till Ullbergsträsk på. Hierpe insynade också andra nybyggen. Ånäset nr 1, 2 och 3. fick söner till Hierpe till nybyggare och troligt är, att han insynsde dem för att hans pojkar skulle ha något ställe att flytta till när de vuxit upp. Någon gång före 1773 överlät Hierpe halva hemmanet till Per Olofsson Från Skråmträsk ( Det blev Ullbergsträsk nr 2 ). Senare inlöste Hierpes älsta son Erik nybygget av Per Olofsson och fick besittningsrätt till det år 1773. I kyrkboken hade prästen gjort ett omdömme över Hirpe, han har flit, gott förstånd, gott minne, men däremot är han lättjefull, har svagt förstånd samt trögt minne. Tre av Erik och Karins barn, sönerna Johan, Pehr samt Jon kom att förlägga sin gärning mot Granberg till.